Författare: admin

Internet och det grunda tänkandet

Att framföra ståndpunkter som går ut på att ny teknik har en förödande inverkan på människors sinnen (eller hjärtan) medför ofrånkomligen reaktioner med såväl medhåll som mothugg.

Att internetanvändande förändrar hjärnan är intressant, men knappast förvånande. Själva läsförmågan som sådan innebär en kraftig neurologisk förändring, vilket bekräftats bl.a i en studie av Martin Ingvar mfl på Karolinska Institutet: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_119431.svd
När man undersökte hjärnorna och hur de arbetade hos icke läskunniga portugisiska kvinnor i fiskarbefolkningen, och jämförde med deras läskunniga systrar (som efter vad traditionen bjöd inte undanhållits skolgång), såg man tydliga skillnader i de delar som hanterar abstrakt tänkande, skillnader som även syntes i deras resultat på begåvningstester.

Man kan se det så att hjärnorna anpassar sig till sin miljö, till nätet. För att vi ska klara av att överblicka informationsflödet kräver det vissa egenskaper hos hjärnorna, förmågan att inte fastna i meningslös information. Man måste inte läsa klart alla artiklar. På så sätt är utvecklingen positiv.

Den som likt undertecknad undervisar i snabbläsningens konst vet emellertid också att även om inte allt förtjänar att läsas djupt eller överhuvudtaget, så kräver den djupa förståelsen att vi faktiskt lägger tid på texter som kräver det. Koncentrationsförmågan kan inte ersättas av något annat. Effektiv snabbläsning förutsätter till och med koncentration, annars tappar man bort sig och förstås inte vad man läser.

Jag driver tesen att de som kombinerar och utvecklar sin koncentrationsförmåga kombinerat med ett vidsträckt och för all del flackande avskummande läsande på nätet, kommer att ha ett övertag jämfört med dem som bara behärskar ytlighet.

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/det-rastlosa-sokandet-painternet_4943309.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-gor-internet-med-vara-hjarnor_5036963.svd

”Agnostic Manifesto”

Ron Rosenbaum i Slate förespråkar radikal skepticism som motsats till den ateism Dawkins, Hitchens mfl står för, och som blivit mycket populär nuförtiden.
Han skriver: Faced with the fundamental question: ”Why is there something rather than nothing?” atheists have faith that science will tell us eventually. Most seem never to consider that it may well be a philosophic, logical impossibility for something to create itself from nothing.
[…]I just don’t accept turning science into a new religion until it can show it has all the answers, which it hasn’t, and probably never will.

Trots att jag inte själv är vare sig radikal skepticist i den moderna bemärkelsen eller agnostiker kan jag inte låta bli att uppskatta Rosebaums text, som på många sätt framstår som den logiska följden av att förlita sig på förnuftet. Den är klok som inser hur lite han egentligen vet.

http://www.slate.com/id/2258484/pagenum/all/#p2

58-åring memorerar Milton

Notis om hur John Basinger började memorera Paradise Lost som 58-åring, som komplement till sin regelbundna fysiska träning. Nio år senare var han klar.

Jag gillar särskilt hans uttalande: ”Jag tänker på dikten på flera sätt. Som en katedral jag bär med mig i huvudet, en plats jag kan gå in i och vandra omkring i som jag vill.”

Det får mig även att tänka på vad ingen mindre än Londons borgmästare Boris Johnson sade om skolan, att barnen faktiskt borde lära sig saker utantill, att det är rätt att memorera: ”Vem som helst som älskar poesi kan vittna om att när du lär dig en bra dikt, så skaffar du dig en god vän. Du har en röst som dyker upp i ditt huvud, närhelst du vill, och säger något vackert och trösterikt och sant.”

Boris Johnsons debattartikel om att minnas dikter.

John Basinger och Paradise Lost

”Mesighet var utsatthet”

Jane Magnusson recenserar vampyrfilmen Eclipse i DN och retar sig på protagonisten Bellas velighet och osäkerhet. Vilket ideal är det i vår tid, tycks hon mena. Så kommer hon på något som gör att dimman skingras: ”inser plötsligthur det ligger till. Dagens tonårstjejer är mer utsatta än de var på min tid. När höga polischefer anklagas för våldtäkt på småflickor räcker det inte med vanlig medelklasstrygghet. Man vill som Bella ha en gigantisk beskyddande varulv på höger sida och en mäktig vampyr på väns­ter. Identifikationen med Bella handlar inteom att hon är mesig, utan om att hon är utsatt. Äntligen förstår jag detta enorma vampyrprojekt.” /(Mina markeringar.)

Orden ”plötsligt” och ”äntligen” är särskilt intressanta. Skribenten ersätter en tidigare otillräcklig förståelse (att identifikationen skulle bero på Bellas mesighet), med en annan förståelse, som ger en bättre bild, nämligen att Bella istället är utsatt. Detta perspektivbyte sker fort (plötsligt) och resulterar i den klassiska känslan av lättnad när något svårbegripligt blir klart. Samma känsla fås även när något man tycker sig förstå, men ser som dåligt, efter en ny förståelse upplevs som normalt eller rentav gott. Bellas mesighet är förstås inte god, men i den nya förklaringsmodell som Magnusson använder blir den en förnuftig och naturlig reaktion på ett annat mycket värre missförhållande.

Äntligen förstår hon, och det kan mycket väl vara en korrekt modell. Men hur vet man? En intressant sak med förståelsefenomentet är att det fyller sin emotionella funktion oavsett om förståelsen är sann eller ej. Förståelse är – bland annat – att kunna göra en mental modell av ett fenomen på så sätt att det låter sig förutsägas och beskrivas. Det skänker en grad av kontroll över fenomenen, tillvaron.

Så hur ska man veta om en förståelse är sann eller om det är en missförståelse, ett missförstånd? Finns det något element i förståelsen som sådan som skvallrar om dess natur?

Minnesteknikernas spontana ordning

De japanska kanjitecknen, ursprungligen hämtade från Kina, vittnar om sitt ursprung som minnestekniker. Olika delsegment har använts för att ömsom påminna om ett visst uttal, ömsom för att bygga upp en betydelse genom rebusliknande former. Man slås av avsaknaden av övergripande logik och systematik, men också av den logik som ändå finns i små delar.

Mitt minnessystem för kanji bygger delvis på platser. När jag skapade systemet hade jag ganska ytliga kunskaper i minnesteknik, och högg helt enkelt till med olika platser jag kände till. Någon plats blev till och med helt fiktiv (Ankeborg) och tanken slog mig aldrig att ordna platserna efter något logiskt system. Jag hade fullt upp med att utforma logiken i grundsystemet för att tänka på sådant. Varje plats motsvarar en läsning, exempel: SAI = Paris. KA = San Francisco. KAN = Stadsbiblioteket i Göteborg.
Nu, flera år senare, när jag fortsätter med japansk memorering, slås jag alltså av att jag aldrig tänkte på att ordna platserna så att snarlika ljud ligger på närliggande platser. Det hade varit så mycket lättare att fylla ljudrymden med olika välbekanta platser, snarare än avlägsna reseminnen. Så när jag får tillfälle att ”renskriva” systemet för att lära ut det till andra, så kommer systemet att göras om i enlighet med detta.

Då kan man observera skillnaden mellan spontan ordning, när som i detta fall minnesplatser väljs efter behov, och en mer rationell ordning, när man sätter sig ned och skapar ett bättre system i ljuset av tidigare erfarenheter. Processen tar emellertid aldrig slut: Vilken som helst rationell ordning kommer visa sig ofullständig, när erfarenheterna växer och blir fler, och då är det återigen den spontana ordningen som styr.

Förståelse och mönster

Den upplever sig förstå som (tycker sig) se ett mönster. Mönstret bildas av relationerna mellan de ingående komponenterna. Om relationerna är kausala till sin natur, eller om relationen avspeglar något som existerar oberoende av observatören, så rör det sig som faktiskt förståelse. Om relationerna däremot skapas i stunden, som lekfulla bilder, baserat på analogi och likheter, rör det sig inte alls om förståelse av det verkliga fenomenet.

Repetetionsteknik

Sedan en månad tillbaka repeterar jag kanji i stort sett varje dag, alltså japanska skrivtecken. Eftersom det rör sig om tecken som jag har lärt mig för flera år sedan och nu aktiverar igen, är det intressant att observera hur de sakta kommer till liv igen i minnet.

Jag dristar mig till att formulera en teori för optimal repetition, baserat på egna observationer och med ytterligare stöd i ”det logaritmiska minnet”. Nämligen: Ju längre tid det tar att aktivera ett visst minne vid ett givet tillfälle, desto starkare blir repetitionseffekten. Förutsättningen är att minnet verkligen går att aktivera, dvs att det inte är ”bortglömt”, så att man måste titta på texten igen varvid man utbrister ”ja just det!”. Men om man kommer ihåg det, och det tar en liten stund att plocka fram det, så sker det mängder med mentala processer under den tiden, och alla dessa processer bidrar till att förstärka minnet sedan.

Av denna anledning är det inte optimalt att repetera för ofta. Risken när man repeterar för ofta är att man bara repeterar ytligt, dvs att minnet inte fäster sig ordentligt i en. Man måste tillåta att det går en tid innan man repeterar, om man vill att minnet ska förbli aktivt ytterligare en längre tid. Exempel: Repeterar man något nytt varje dag i en månad, och sedan släpper det i en månad, kommer man komma ihåg mindre än om man hade repeterat det dagen efter, efter en vecka, efter fyra veckor eller enligt något liknande ”logaritmiskt” mönster. Låter som en teori värd att utsätta för prövning.

Det hör till saken att gamla minnen är starkare än nya, för de har hunnit etablera fler förbindelser och associationer i vår hjärna.

Formuleringar använder procedurellt minne

Artikel i Scientific American om hur hjärnan arbetar när vi formulerar meningar. Tydligen är det proceduriella minnet mycket djupare involverat än man (vem?) tidigare trott. Det deklarativa minnet, som används vid memorering av fakta, spelar mindre roll.

I experimentet som nämns får personer med störning i sitt deklarativa minne beskriva en bild, efter att de först fått höra en fras uppläst. När de sedan beskriver bilden, använder de en liknande struktur på den mening de formulerar själva, som i meningen de nyss hört – men som de glömt att de hört.

Jag brukar hävda att man vid språkinlärning inte bara ska lära sig glosor och grammatik, utan även bygga upp – i sitt minne – ett stort frasförråd av typiska meningar som man brukar använda. När man memorerar dem, och repeterar dem, är tydligen det proceduriella minnet av stor betydelse, av studien att döma.

http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=memory-for-grammar

Test

Testar att skriva något för att se hur det ser ut.