Kalle Lind, en man med ett skägg, har kommit över språkvetaren John Kjederkvists bok ”När ord blir roliga” från 1933. På ett ställe nämns effekten som uppstår när någon avslutar varje fras med ”så det så” eller ”för den delen”. Det slår mig att man inte säller upplever ett behov av något meningslöst att avsluta med när man precis förmedlat något informativt. Vilken funktion fyller uttryck av det här slaget?
I japanska språket används olika verbböjningar för olika stilnivå. Äter = taberu, men även tabemasu, vilket används i mer formella sammahang. Ytterligare former finns som betecknar ännu mer hövlighet. Grundprincipen är att ju längre något är, desto artigare är det. Eller enklare: Ju mindre information som förmedlas per stavelse, desto bättre. Jag ser en parallell här, med den skillnaden att avslut som ”så det så” eller ”så här va” genomgående betraktas som slarviga och betecknande för låg status.
http://kulturarbete.blogspot.com/2011/02/nar-ord-blir-roliga-del-3-upprepningen.html